"Hi, how are you?" På typiskt skandinaviskt manér börjar jag genast att fundera. Känna efter. Hur mår jag egentligen? Men innan jag börjar berätta hur jag faktisk mår, så har servitrisen gått vidare i servicemanuskriptet. Detta var inte en fråga som skulle besvaras.
Jag är på väg hem från USA. Efter en – av min sambo krävd – minisemester innan säsongstarten. För mycket mat och för få berg- och dalbanor.
I torsdags hade vi en krishanteringsövning på Liseberg. Koncernledningen, driftsledningen och informationsavdelningen gjorde en skrivbordsövning, där vi testade och diskuterade krishanteringsplanen med utgångspunkt ur en fiktiv, men allvarlig, attraktionsolycka. Övningen var bra. Inte minst för de av oss som inte var med under Rainbowolyckan 2008. Trots att jag läst krishanteringsplanen flera gånger är det först när det blir “skarpt läge” som dokumentet blir riktigt levande.
Jag får ofta frågan: ”När skall Liseberg vara öppet hela året, som Disneyland Paris?”
Och jag svarar: ”Aldrig”.
Det handlar inte bara om ekonomi, storleken på Göteborg (som tyvärr inte som Paris har 15 miljoner turister årligen), semesterperioder eller logistik. Nej, vad det handlar om är att vi stänger Liseberg för att kunna öppna igen.