Blogg

KonfettiGate och premiärtankar

Posted on: april 24th, 2017 by Andreas

Jag erkänner. Konfettin var min idé!

 

Jag älskar konfetti. Nästan lika mycket som jag älskar fyrverkerier. Och politiskt inkorrekt varieté.

 

KonfettiGate bevisar återigen, att det är helt omöjligt att förutse vad som kommer att bli medias premiärhelgshistoria. Vi kan göra all världens Q&A-dokument om priser, säkerhet eller nya attraktioner. Men i Lisebergs sofistikerade balansakt med medier, så finns bara en sak som är säker; you just never know.

 

Har ni missat historien rekommenderar jag er verkligen att gå in och läsa. GP-artikeln innehåller, utöver själva historien, ett av mina favoritcitat någonsin. Efter att man öppnat tipstelefonen så konstateras, ganska torrt, att ’Konfettin har även skådats på en äng med vitsippor i Jakobsdal.’

 

Men nog om konfetti. Jag skulle egentligen blogga om öppningen.

 

Hela veckan har varit full av de vanliga premiäraktiviteterna: familjedag, inspark för säsongarna, pressvisning och så i fredags – smygpremiär för några hundra inbjudna gäster. Det blev en fin kväll, trots att vinden blåste lite kallt och att Loke öppnar först nästa helg. Jag höll tal, precis som jag brukar göra, och det är fint att se att så många sluter upp, lyssnar och försöker förstå det som är viktigt för Liseberg just nu. (För er som inte var med i fredags så lägger jag in talet i sin helhet här nedanför.) Vi fick chans att visa upp Klubbland och det omgjorda Balderområdet, som numera heter Myter och Legender.

 

Det blev en fin premiärhelg. En av de bästa.

 

Men nu hinner jag inte skriva mer – det är dags att ta fram säck och sopborste och leta upp den där vitsippsängen i Jakobsdal ... Tur förresten att Liseberg är huvudsponsor till Förskolornas och skolornas vårstädning. Vi skulle kanske göra en Kalle och chokladfabriken-tvist på årets upplaga: Alla som hittar guldkonfetti får en backstage-tur på Liseberg. Det tål att tänkas lite närmare på ...

 

Soliga hälsningar,

 

Andreas

 

 

Välkomsttal, Lisebergs öppning 21 april 2017

 

Mina vänner. Varmt välkomna till Liseberg.

 

Imorgon är det dags igen. För 95:e gången ska Lisebergs grindar slå upp och gästerna ska strömma in. Vissa kommer att springa för att komma först i kön till Balder. Andra kommer i sakta tempo att promenera genom Blå gången och slå sig ner på en bänk i solen.

 

För några blir det första Lisebergsbesöket i livet. För andra handlar det om att återse en kär gammal vän. Några kommer att förundras över allt som är nytt. Andra kommer glädjas över att det mesta ändå är sig likt.

 

Men för att vara en plats som vilar så tungt på tradition, minnen och barndomsnostalgi är Liseberg förvånansvärt förändrat. Tittar man närmare är det inte mycket här som ser ut som när du var barn. Attraktioner har kommit och gått. Nya områden har växt fram. Rabatter har både anlagts och grävts upp. Ändå vågar jag påstå att känslan hos dig när du kliver innanför grindarna är precis den samma som den alltid varit. Spänningen. Pirret. Glädjen. Längtan. Upptäckarlusten.

 

Det outforskade och ännu inte upplevda är en del av äventyret:

Har jag blivit tillräckligt lång för Lisebergsbanan?

Vågar jag åka Loke?

Kommer jag att bli uppbjuden eller hitta någon att bjuda upp?

Blommar magnolian …?

 

Det är inte den fysiska miljön som triggar vår nostalgi. Det är dofter, smaker, känslor och minnen. Den fysiska miljön är bara scenen, där allt det fantastiska kan äga rum.

 

Men den fysiska miljön spelar ändå en stor roll för oss. Det är förändringar i den – nya attraktioner, restauranger, parkområden – som gör oss attraktiva. Som får familjen från Karlstad att välja Liseberg som semestermål ännu en gång. Som aktiverar deras minnen och driver dem, och många med dem, att vilja dela barndomens upplevelser med sina egna barn. Förändring är en del av Lisebergs kärna. En del av vårt DNA.

 

Vi lever i en värld som känns som om den snurrar snabbare och snabbare. Det påverkar oss och det påverkar våra förutsättningar. Låter vi allting vara exakt som det alltid har varit så kommer vi inte att finnas kvar – det är nästan det enda vi kan vara säkra på i vår bransch.

 

Som vd är det en av de saker man är mest rädd för – att förändringstakten inom bolaget är lägre än förändringstakten utanför. Kanske är det därför det är svårt för mig att stanna upp och njuta. Av stunden. Av våren. Av det vi har uppnått.

 

När jag stod här förra året, pratade jag om 2016 som ett ödesår. Vi stod inför stora beslut om parkens fysiska miljö. Våra planer på ett nytt vattenland och ett parkintegrerat upplevelseboende skulle nagelfaras och vägas mot politiska ideologier. Planerna skulle få ett ”ja” eller ett ”nej”. Beslutet som politikerna ställdes inför skulle komma att påverka Lisebergs framtid så mycket mer än jag tror de förstod själva.

 

Att välja ”ja” skulle vara ett beslut som krävde en stor portion mod. För världen vi lever i är inte bara föränderlig. Nej, vi lever också i en värld där det är lättare att kritisera än att ta ansvar. Där det är lättare att avvakta än att ta initiativ. En värld där det är tryggare att påpeka fel hos andra än att riskera blotta sina egna brister genom att försöka. En värld där rädsla och ängslighet riskerar att kväva initiativkraft och visioner.

 

Men en stor portion mod var just vad Göteborgs politiker visade sig ha. Och nu står vi här, redo att realisera de storslagna expansionsplaner vi tidigare bara vågat drömma om. Det är spännande. Det är början på något nytt. Men är det här det sista stora beslutet om Lisebergs utveckling? Nej, det här är bara början. Utveckling eller avveckling? Change or die.

 

Vi har stora planer för vår älskade park. I år öppnar vi förste kapitel i området Myter och Legender med attraktionsjätten Loke som självklar huvudrollsinnehavare. Också i Taubehuset har vi en ny huvudperson: Håkan Hellström har gjort scenen till sitt eget Klubbland. Nästa år, bara fyra år efter att vi gjorde våra första åkturer i Helix, öppnar Valkyria, Lisebergs nästa storslagna berg- och dalbana.

 

Som ni hör, vi är i ständig rörelse. Change or die.

 

Innan jag avslutar skulle jag vilja sända en tanke till en av mina föregångare, som lämnade oss för några veckor sedan. Boo Kinntorph blev Lisebergs vd 1973 och gick i pension 1993. Men trots att det hade gått nästan 20 år sedan han lämnade sin post när jag blev vd, fortsatte han att höra av sig. Med idéer, med historier, med kritik och med glada tillrop. Tack Bosse för ditt aldrig sinande engagemang och tack för att du la grunden till det moderna Liseberg.

 

Med det sagt har det blivit dags att runda av här och gå och möta nya upplevelser. Håkan, eller åtminstone hans Klubbland, väntar på er.

 

Tack för er uppmärksamhet och ännu en gång, varmt välkomna till Liseberg – en kär gammal vän i ständigt ny, välsittande kostym.