Blogg

Integritet och granskning

Posted on: juni 4th, 2017 by Andreas

Jag hatar att bli granskad. Det spelar ingen roll om det är medier eller revisorer. Känslorna är de samma. Olust. Antipati. Frustration.

 

Denna både oproportionerliga och irrationella motvilja mot granskning har jag egentligen svårt att förklara, men helt klart är att det berör mig känslomässigt så mycket mer än det borde.

 

Det är inte för att jag inte förstår revisorernas roll; revision är ju i grund och botten ett förbättringsverktyg. Eller mediernas, för den delen. En oberoende, kritisk press är ett fundamentet i vår demokrati. En position som det just nu är än viktigare att värna om, med tidningsdöd, fake-news och auktoritära ideologier på frammarsch.

 

Och det är inte för att jag har något att dölja, för det har jag inte. Herregud, jag kan inte ens få för mycket växel tillbaka utan att drabbas av fruktansvärt dåligt samvete.

 

Ändå hatar jag att bli granskad.

 

För tillfället är det mina tjänsteresor, som media gräver i. Och innan att jag lyfter mig från det specifika till det generella och mer principiella, lite fakta:

 

Jag reser mycket. Väldigt, väldigt mycket. Jag gör det för att jag inte har min familj här, för att jag sitter i andra styrelser, för att jag är involverad i vår internationella branschorganisation och för att jag har mitt nätverk på andra platser än i Göteborg. Man kan väl säga, att om man vill ha en profil som min anställd, så får man resorna på köpet.

 

Tittar man på resor som finansieras av Liseberg är det en annan bild. Då reser jag relativt lite. Under de tre år som just nu granskas, har jag rest för mellan 35 000 och 75 000 kr per år.

 

Nu är det visserligen i mindre grad denna aspekt som media gräver i utan hanteringen av något så specifikt som Eurobonuspoäng. När det gäller bonuspoäng så har Liseberg sedan 2012 haft ganska tydliga riktlinjer: poäng som tjänats in på resor i tjänsten tillfaller Liseberg, inte medarbetaren personligen. Inte så konstigt. Men det betyder inte att det i praktiken är okomplicerat. Ett system, skapat för att premiera individens lojalitet struntar fullständigt i om jag tjänar in mina poäng på en tjänsteresa eller en semesterresa, allt går in på samma konto.

 

För att hålla isär poäng intjänade på tjänsteresor från de som tjänats privat har vi ett system. Man kan säga, att jag som anställd skall betrakta Eurobonuspoängen på mitt konto som flera staplar: En stapel som tillhör Liseberg. Och en som är privat (eller tillhör andra uppdragsgivare, som i mitt fall). Poängen i Lisebergsstapeln, skall också komma Liseberg till godo, innan eller i samband, med att man lämnar sin tjänst.

 

Enkelt i teorin, men lite krångligare i praktiken. Och krångligheten har gjort att jag helt enkelt inte har använt de poäng som jag tjänat ihop. De står i tryggt förvar på mitt konto. Och det är väl egentligen det enda jag kan kritiseras för när det gäller Eurobonus – att jag inte använt poängen. Men det gäller ju inte bara Eurobonus utan hela den djungel av corporate poängsystem som finns därute … Lufthansa PartnersPlusBenefit, SAS Credits, och så vidare.

 

Så långt det konkreta, men det är egentligen mer de principiella aspekterna, som upptagit mina tankar denna granskning. Och min, som skrivit, ganska känslomässiga reaktion på dessa.

 

I granskningen, så har jag beslutat att jag inte vill lämna ut privata uppgifter till journalisten, alltså sådant som inte rör Liseberg: resor som betalats av mig själv eller andra uppdragsgivare. Och jag vill heller inte lämna ut kontoutdrag från min Eurobonuskonto. Jag kan gärna visa dokumentation på att alla Lisebergsrelaterade poäng som ska stå på kontot också står på konton – och det har jag gjort – men jag vill inte lämna ut uppgifter som talar om vart jag har rest med min mamma eller hur jag har använt mitt privata Eurobonus American Express.

 

Och här rör vi kanske vid en del av sakens kärna: Det känns lite grand som om, att det vid vissa tillfällen, finns en omvänd bevisbörda. Det är inte en granskande journalist, som skall påvisa att jag har gjort något fel, utan jag som skall bevisa att jag inte har gjort det.

 

Det kommer helt enkelt för tätt inpå min integritet.

 

Jag begår fel. Och det gör mina kollegor också. ’The only man who never makes a mistake is the man who never does anything’ för att citera en klokare amerikansk president än den nuvarande.

 

Det att bli granskad för att upptäcka dessa fel, hör liksom till jobbet. Och så länge det sker av duktiga journalister, med respekt och integritet, så är det OK. Men jag tycker fortfarande att det är jobbigt. Oproportionerligt och irrationellt jobbigt.

 

 

Andreas