I torsdags kväll blev det klart. Kommunfullmäktige sa "ja" till förslaget om Lisebergs Jubileumsprojekt – ett upplevelsesbad och temahotell i anslutning till parken.
Ett otroligt viktigt steg på resan. Men inte det slutliga. Beslutet skall fortfarande vinna lagakraft. Och det är mycket arbete kvar – och säkert mycket sten på vägen – innan att vi kan börja bygga.
Det var otroligt roligt att det blev ett så enhälligt ”ja” till projektet. Bara tre ledamöter röstade emot. För det var inte självklart; ett projekt som det här är egentligen mycket enklare att säga ”nej” till än ”ja”.
För varför skall Liseberg driva hotell? Är det rätt användning av kommunens resurser? Borde kommunen överhuvudtaget äga Liseberg? Ideologiska frågor, som alla är superrelevanta. Och som väl också i en viss omfattning har speglats i debatten.
Men det finns stunder då det varit svårt att sitta still och hålla tyst och det är när man i debatten blandat ihop ideologi och fakta. När debattörer säger att ”man inte tror på det utredningar som är gjorda”, utan någonsin att ha läst dessa utredningar. Eller när man ifrågasätter om ett vattenland är det som ska få turister från hela Europa, som står i begrepp att åka till Florida och Disneyland, att i stället välja Göteborg, när det är den exakta motsatsen som ligger till grund för analyserna: Liseberg har ingen ambition om att konkurrera med Orlando eller Dubai om internationella turister, men vi vill väldigt gärna ha en konkurrensduglig produkt för alla de svenska turister, som annars drar utomlands.
Jag har hela tiden haft stor respekt för den politiska processen. Jag har stor respekt för att man av ideologiska orsaker kan vara skeptisk till ett projekt som detta. Och jag förstår, att det är mycket svåra sammanhang som måste beaktas när man värderar ett beslut som detta – en kombination av en komplex affärsmodell, en svårbegriplig turistekonomisk betydelse-beräkning och ett mycket brett ägaruppdrag.
Därför gör det mig glad att kommunfullmäktige fattade det beslut som är rätt för Liseberg. Men det gör mig också glad, att vi åt lyckades förklara dessa komplexa ekonomiska sammanhang så de går att förstå.
Men det som gör mig allra gladast är att politiken vågade välja den svåra vägen. Att de valde de tuffa ”ja” framför det betydligt mer okomplicerade ”nej”. Ett nej hade varit mycket lättare, åtminstone på kort sikt.
Och så är vi inne vid kärnan av varför jag jobbar på Liseberg, och inte lägger min arbetstid i en 100 procent kommersiell, (säkert) kapitalsfondsägd nöjespark: Att få jobba för en ägare med ett långt perspektiv är ett otroligt stort privilegium.
Och att få förvalta göteborgarnas Liseberg är ett stort ansvar. Det känns. Men i dag känns det helt rätt.
Andreas