På danska har man ett begrepp, som är ganska svårt att översätta. En heldig kartoffel. En potatis som har tur. Jag har ingen aning om var begreppet kommer ifrån, men det är något man säger, när man känner sig extra priviligerad. Extra tacksam.
Och en sådan är jag. En heldig kartoffel. Jag har världens bästa jobb. Otroliga kollegor. Jobbar för en underbar verksamhet. Och får resa världen runt med vår branschorganisation, IAAPA.
Det är bra att påminna sig själva om att man är en heldig kartoffel då och då. Men också nödvändigt. Särskilt i dessa dagar. För just nu är det väl lite mer potatis än tur. Och det är helt och hållet mitt eget fel.
Vi backar lite …
Andreas har alltid jobbat mycket. För mycket, skulle någon (min familj) säkert tycka. Och jobb är på många sätt en drog, som är ganska lätt att bli beroende av. Och jobbet har haft sitt pris. 2015 blev det skilsmässa. Kanske inte en 1:1 konsekvens av jobbet, men jobbet var helt säkert en ganska stor del av förklaringen.
Och när jag stod där 2015, ensam i ett tomt hus i Säve, med två hundar, en familj i Köpenhamn, ett begränsat nätverk i Göteborg och alla instinkter som bara skrek på mig att skapa förändring, så gjorde jag … ingenting. Absolut ingenting. Jag sa inte upp mig, sökte inte andra jobb, sålde inte huset, letade inte efter ett nytt och mindre, kastade mig inte in i ny relation, eller något annat livsomvälvande. Jag satt bara still. I min bubbla i Säve.
Och det var väl det klokaste jag kunde göra. Jag tror inte att man i en sådan situation är särskilt rationell. Och risken att fatta fel beslut är stor.
Jag gjorde dock ett misstag, det året. Och det var att tacka ja till IAAPA-uppdraget. För medan det i ögonblicket lät som den perfekta lösningen – ett uppdrag med mycket externa kontakter och ett sätt för mig att ta mig ur bubblan – så hade jag ingen aning om vad som väntade mig.
Resandet är en sak. Det faktum att det känns som att alla strategiska projekt kulminerar just i år, är en annan. Men utöver den objektiva arbetsmängden, den konstanta jetlagen, sura hundar och en ännu surare mamma, så är det svåraste egentligen att jag inte räcker till. Att jag gör allt hälften så bra, som jag borde. Att jag har svårt att sortera och prioritera det som är viktigt, från det som skriker högst. Och att min omgivning, på jobbet och hemma, betalar ett hög pris, för mina prioriteringar och mina val.
Jag tror att många känner igen sig i detta dilemma. Men i mitt fall känns det superexponerat just nu.
Och i allt detta, så ska jag ju egentligen inte klaga. För jag är en heldig kartoffel. IAAPA är snart slut – jag är mer än halvvägs. Men herregud, som jag ser fram emot november, när jag kan lämna över stafettpinnen till någonannan.
För så har jag bara världens roligaste jobb kvar. Oavsett att jag nästa sommar säkert också kommer att önska, att det var lite mindre av det.
Andreas