Blogg

Den vackra förgängligheten

Posted on: augusti 29th, 2017 by Andreas

Så har Sagoslottet gjort sin sista åktur. Efter närmare 19 miljoner gäster och 49 års trogen tjänst har figurerna packats ned och byggnaden ska tas bort.

 

För vissa gäster var det ett sorgset avsked. Andra gäster tyckte det var bra – Sagoslottet hade gjort sitt.

 

Själv är jag lite kluven.

 

Sagoslottets vara eller icke vara sätter emellertid fingret på några av de ganska fundamentala balansgångar som vi som förvaltar Liseberg måste hantera. Men innan att jag beskriver dessa i detalj, lite kontext:

 

Sagoslottet är en tysk, mobil tivoliattraktion från 1968. Den har stått på Liseberg sedan början på 70-talet, först som en kopia av Disneys Peter Pan, senare som en kopia av självaste Disneys It’s a Small World (förr i tiden tog man kanske lite lättare på varumärkesintrång än vi gör i dag). 1985 fick attraktionen nya kläder, och blev till Sagoslottet.

 

Ingen av de ombyggnationerna som gjordes var – objektivt sett – särskilt lyckade. På 90-tallet funderade man faktiskt över att ta bort attraktionen helt. Eller bygga den om. Igen. Faktum är att Lisebergs nuvarande kreative chef David Schofield togs in runt 1995 med uppdraget att om Sagoslottet. Det blev dock aldrig av. Och nu skojar vi med honom om att han borde sluta i och med att Sagoslottet numera är historia …

 

Att en planerad förändring inte blev av, är rätt typiskt för just Sagoslottet. Attraktionen har alltid varit lite bortglömd. Lite undangömd. Och varje gång man tänkt att nu, nu måste vi göra något, så har det kommit något annat mycket viktigare emellan, och attraktionen har glömts bort igen.

 

Det är visserligen inte så att gästerna har varit missnöjda med Sagoslottet. Det vanligaste klagomålet vi har fått har varit att attraktionen kör lite för fort. Och vi har helt enkelt bemött kritiken med att ’nej, det gör den inte’. För ärligt talat, scenerna inne i slottet fungerade bäst om du bara hann med ett snabbt ögonkast – att syna dem i sömmarna några längre stunder höll inte kvalitén för. Den höga hastigheten var i allra högsta grad ett medvetet val.

 

Men nu är det alltså slut. Sagoslottet ger plats åt Valkyria. Åt ett nytt hotell. Åt ett nytt parkområde. Men helt slut är ändå inte sagan som Sagoslottet. Om några år kommer vi presentera en ny barnattraktion, inomhus under tak.

 

Och här är vi tillbaka vid balansgången. Vi måste alltid hålla balansen mellan tradition och förnyelse. Men helt fundamentalt är det så, att vi alltid – alltid – måste våga att utveckla, förändra, investera, lägga till och ta bort. Den dagen vi slutar med det, är samma dag som vi skall lämna vidare förvaltandet av Liseberg till andra. För även om det (nästan) alltid känns både vemodigt och nostalgiskt när vi säger tack och hej till en gammal trotjänare för att göra plats för något nytt, så är det helt nödvändigt. 

 

En annan balans vi måste hålla är den mellan olika gästgrupper. Vi kan inte göra allt, för alla, alla år. Vissa år fokuserar vi på våra minsta gäster, andra år på våra äldsta eller på dem som är mitt emellan. Men när jag möts av kritiken att Liseberg, efter Sagoslottets exit, har för få attraktioner kvar för de allra minsta, så blir jag en aning förvånad. För jag kan bara konstatera att vi faktiskt aldrig har haft flera.

 

Och ännu fler kommer det som sagt att bli. Ett nytt Sagoslott som våra efterträdare om sisådär 40–50 år kommer att titta på och konstatera att det har sett sina bästa dagar.

 

Det är Liseberg. Och det är ganska vackert, i all sin förgänglighet.

 

Andreas